Sockerkaka på fat från Matteus som jag fick i 40-årspresent. Kaffekopparna har sin egen lilla historia. Långt innan jag nådde kaffedrickande ålder var jag på ett café i här i Luleå som serverade kaffet i Blå blom från Gustavsberg. Jag föll pladask för dessa skira och elegant klassiska koppar och bestämde att den dagen jag flyttade hemifrån ska de stå sådana koppar i mitt köksskåp. Lite senare gjorde jag bekantskap med Rörstrands Grön Anna. Lite mer rustik i formen och med ett underbart mönster. Jag började svaja i min Blå blom-övertygelse. Var jag kanske ändå inte mer rejäl Grön Anna än elegant Blå blom? Nu har jag en Blå blom-kopp (köpt på loppis i huvudstaden) och två Grön Anna (köpt i antikaffär i Boden) och en hel del andra kaffekoppar av olika modell. Varför begränsa sig? Jag väljer kaffekopp efter dagsform och tillfälle.
Få bakverk går upp mot en riktigt fluffig och saftig sockerkaka. Den är genialisk i all sin enkelhet. Man behöver egentligen inte tjorva till det med en massa olika smaksättningar men ibland kan det ändå vara lite roligt att testa något nytt. Min Dr Westerlund-pelargon har nu hämtat sig och fått nya blad efter rabarberlikörtillverkningen så nu passade det bra att skövla den igen för nya experiment i köket. Idag bjöds därmed familjen på Dr Wetsterlunds sockerkaka. Jag använde Leila Lindholms recept på saftig sockerkaka som grund och hackade ca 15 blomblad fint och blandade i kaksmeten, förövrigt bakades kakan enligt receptet.
En sak har jag funderat på när det gäller sockerkakssmet, det står ju alltid att man ska vispa ägg och socker tills det är vitt och pösigt/luftigt/fluffigt. När vet man att man vispat tillräckligt? Eftersom jag nu har en yrkesverksam bagare i hushållet så brukar jag alltid fråga om det här när jag gör sockerkaka. Så även idag. När jag tyckte att jag vispat färdigt frågade jag honom vad han tyckte och han svarade som han alltid brukar på den frågan, att jag skulle vispa lite till. Så man kan alltså tänka så att när man tycker att man vispat till lagom pösighet/luftighet/fluffighet så vispar man lite till. Solklart!
Kakan doftade ljuvligt när den kom ut ur ugnen och hade en subtil smak av citron. Den blev supergod och även den mest skeptiska av familjemedlemmar tyckte det var gott med blommor i fikabrödet. En bra dag för en köksidiot med andra ord.
Blev inspirerad av senaste numret av 101 nya idéer där det fanns en artikel om den japanska broderitekniken sashiko. Givetvis måste jag testa ch givetvis nöjer jag mig inte med att göra något litet för att prova tekniken. Nej nej, så funkar inte jag. Jag slår ordentligt på stora trumman och gör något riktigt stort, det här ska bli en löpare. Om det visar sig vara tråkigt att sy i denna teknik så ska det jag gör vara så stort och ta så lång tid att slutföra så att jag hinner ångra mig ordentligt en sisådär 300 gånger för att vara på den säkra sidan. Om det däremot är roligt så räcker ju det roliga väldigt länge. Jag har ikväll börjat med att stryka fast en massa mattrasremsor med fållband på ett tygstycke. Det var väl sådär halvroligt. Rapporter om projektets rolighetsgrad mm kommer allt eftersom arbetet fortskrider.
Då var det söndag igen och slutet på en helg som inte alls blev som vi planerat. Vi åkte till stugan som vanligt på fredagen efter jobbet och allt var precis som det ska tills jag på lördag morgon satt i paviljongen och stickade och drack kaffe. Jag hade precis skrutit för Fredrik att jag är mycket coolare med getingar än med fjärilar (jag hade precis innan släppt stickning och kaffekopp med en massa tappade maskor som följd och sprungit i panik pga en i mina ögon ENORM fjärils fladdrande). Ungefär då satte jag foten på en av alla ovanligt ettriga getingar. Jag kunde inte gå på hela dagen, foten svällde upp och det gjorde hiskeligt ont. Allt eftersom dagen gick insåg vi att det inte fanns annat att göra än att sitta inne med dörrarna stängda, det var getingar överallt och det ville vara nära. Vi bestämde oss till slut för att åka hem till radhuset för att inte bli nervvrak alla fyra, inklusive lilla hunden. Getingarna fördrev oss från vårt paradis. Nästa helg är det jag som går returmatch, de vann igår men inte en gång till.
Mameluckerna blev äntligen klara idag. Gröna och varma och stickiga men inte så stickiga så det stör. Jag gjorde benen lite längre än vad som står i mönstret. Jag blev väldigt nöjd med passform förutom att jag maskade av lite väl löst i bensluten. Det blev en liten volang som sticker ut i sidorna. Jag började med mameluckerna en varm dag vid poolen på hotellet på Menorca. Garnet är några nystan tvåtrådigt ullgarn av okänd sort som jag fick i vintras och färgade i en alldeles slajmigt grön nyans. Vad tänkte jag där egentligen? Mönstret är Maja Karlssons mamelucker från Järbo garn. Eftersom mönstret bara finns i en storlek och den så klart är för liten för min bakdel lade jag till 8 maskor vid uppläggningen och tänkte att det i kombination med att jag alltid stickar löst skulle kompensera för det. Det räckte alldeles precis i storlek. Hurra!Grönt och stickat är skönt och stickigt.
Så här såg himlen ut alldeles nyss efter åska och hällregn. Vacker på ett ruskigt sätt.
På fredagar brukar jag ju publicera ett blogginlägg med inspiration utifrån ett tema. Det var också tanken idag. Tyvärr hade vi dock så rysligt bråttom till stugan efter jobbet så vi åkte iväg utan laddsladd till datorn där allt material till inlägget ligger. Typiskt!
Jag vill iallafall passa på att tipsa om att Järbo garn ska till att dra igång en KAL, dvs en knit-a-long, där mönstret publiceras uppdelat i fyra delar under två veckors tid. Man vet alltså inte när man sätter igång hur det färdiga resultatet kommer att se ut. Mönstret heter Rosensockan så det är ju ingen vild gissning att mönstret kommer att innehålla någon form av rosor. Jag brukar alltid vara pigg på sådana här evenemang, så även den här gången men jag var tvungen att hejda mig, jag har så mycket att göra klart i olika stickkorgar så jag har att göra ett bra tag framöver. Jag får helt enkelt följa KAL-en vid sidan av och njuta av andras alster. Nu ska vi se på film och jag ska baske mig bli klar med mameluckerna.
Några kvällar tidigare i veckan ägnade jag åt att titta på film och göra knutar men inte vilka random knutar som helst utan makraméknutar. Eftersom jag nu har planterat så många skott på senaste tiden så behövs det ju lite nya krukor. Ute i förrådet fyndade jag en del användbart bla en ampel som skiljts från sina kedjor. Jag tog fram en rulle bomullssnöre och träpärlor från gömmorna och började knyta en ny upphängningsanordning. Jag är inget större proffs på den här med makramé men några grundknutar har jag koll på iallafall. Jag gjorde så här:
Min kruka har tre hål. Jag klippte 6 snören som var väldigt långa, runt 5 meter skulle jag tippa. I varje hål trädde jag två snören med en knut som kallas lärkhuvud. Gör så här: vik varje snöre dubbelt så att den ena delen är ca 150 cm. Trä öglan i hålet från insidan och dra ändarna genom öglan på utsidan. Se till att de korta ändarna är i mitten. Youtubeklipp här. Det kommer att bli ett hiskeligt trassel av snören till en början men det är bara att ha tålamod och knyta, knyta,knyta,Jag använde samma fiffiga anordning för att hålla kalvtrådarna (så heter de tydligen, trådarna man knyter runt, jag var tvungen att googla) spända som när jag vävde i bandgrind, ett bomullsband runt midjan, trä kavltrådarna runt bandet och håll ihop med en påsklämma. Sedan görs makraméknutarna runt kalvtrådarna. Youtubeklipp här. Om man gör knutarna omväxlande från höger och vänster blir bandet platt. Jag trädde på träpärlor på kalvtrådarna med jämna mellanrum.När man gör knutarna från samma håll varje gång snurrar sig banden av sig själv av någon outgrundlig anledning men snyggt blir det.
När ampeln nått önskad längd är det dags att göra en upphängningsögla. Man kan använda en metallring eller nyckelring eller knyta en ögla. När trådarna är fästa är ampeln klar.Det blev ganska fint tycker jag. Hoppas min Skvallerreva trivs i sin ampel och börjar växa.
När du fått grepp om de här makraméknutarna är det bara fantasin som sätter gränser för vad man kan göra. Hoppas jag har lyckats förklara någorlunda begripligt annars finns det massor av information och inspiration på nätet.
Jag hade faktiskt inte tänkt skriva några fler inlägg om vattenmeloner i sommar men det verkar som om just den frukten förökar sig i vårt kylskåp. De är ju inte direkt en liten frukt heller och vi har ett litet kylskåp, dålig kombo. Iallafall, igår tänkte jag att jag måste hitta på något med den där melonen innan den kryper ut ur kylskåpet och självdör så jag frågade allvetande Google och fick tips om något som heter Agua fresca de sandia. Det är så enkelt som mixad vattenmelon, vatten och socker. Det var riktigt gott när den fått stå i kylskåpet och bli ordentligt kall. Ett recept att lägga på minnet till nästa sommars soliga dagar.
Vattenmelonsaft i en ananaskanna. Säg det snabbt sju gånger.
Eftersom det är onsdag så tänkte jag bjuda på veckans mönstertips. Vi fortsätter med samma tema som förra veckan alltså med strumpor men den här veckan blir det lite otippat en sydd variant. Ett bra projekt om man har mycket småbitar av jerseytyger liggande. Jag har provat att sy dessa själv av skräptyg och de blev riktigt bra så det kommer att bli fler när strumpmonstret gjort mina strumppar till singlar. Mönster och mycket tydliga och utförliga instruktioner till den variant jag testade hittar du här.
Imorgon börjar jag jobba igen efter en helt underbart lång och fin ledighet. Tillbaka till verkligheten med allt vad det innebär som att komma ihåg att kamma håret varje morgon och stänga in fötterna i strumpor och skor. Man brukar ju vänja sig efter ett tag så det ska nog gå bra även i år.
Jag är inte den som fotar mat jätteofta så den här rätten fanns inte förevigad någonstans. Jag bjuder på ett lass tomater från unsplash.com istället.
Vi har en maträtt som alltid funkar här i hushållet. Alla tycker om den (mycket!), den går fort och lätt att tillaga, man kan ha ingredienserna i skafferi och kylskåp (inget planerande med att ta fram ur frysen eller snabbtina med varierat resultat i micron) och den går att göra vardagsenkel eller fredagslyxig. Ni hör, den har allt! Vi har alltid en uppsättning ingredienser till vardagsvarianten i skåpen hemma om ork och fantasi någon dag skulle tryta. Upprinnelsen till hela den sensationella gastronomiska uppenbarelsen var det här receptet på bloggen Mormorsglamour som jag hittade för ett par år sedan. I vår lokala variant har vi även adderat halloumi som en av grundbultarna i rätten.
Ibland när vi har mer tid och inspiration kör vi hela receptet rakt av med färsk tortellini tre olika ostar (skivad mozarella, stekt halloumi och riven parmesan över hela klabbet på tallriken) och både soltorkade och färska tomater. Förra sommaren hade jag dessutom en lättare mani på att göra pesto på rädisblast, det blir jättegott och den har en alldeles fantastisk illgrön kulört. När det är trött tisdagseftermiddag i november kan det hela skalas ner till torkade pastaskruvar, pesto på burk och halloumi tillsammans med en blandad sallad. Sedan finns det ju oändliga variationsmöjligheter där emellan beroende på dagsform hos kocken. Allt funkar oavsett och alla blir mätta och glada.
I fredags så fort den arbetande delen av familjen jobbat klart (Oskar jobbade sin sista dag som flygsimulatorinstruktör på F21:s flygmuseum, hans tre veckor där har gått rasande fort) åkte vi till stugan. Mest av allt tog vi det väldigt lugnt hela helgen men ibland måste man ge sig den på att göra lite nyttigheter för att föra moderniseringen av stugan aldrig så sakta framåt, så det blev några spikar spikade. Allra mest tid spenderade jag dock i lillstugan med mina två stora plastlådor fyllda med ull i olika färger. Det är så härligt att pyssla när man kommer in i ett riktigt flow. Tiden går som vanligt i övriga världen men inne i lillstugan stod tiden stilla och det enda som betydde något var filtnålens pickande i ullen. Som jag njöt!
Jag började lördagsmorgonen med att fundera på vad jag skulle tova. Jag ville testa att tova text men det stod helt stilla i huvudet på mig. Kanske var det humlornas surr i bi-restaurangen utanför fönstret som gjorde att jag kom in på den här sången, vaggvisan från Bullerbyn. Det måste vara väldigt längesedan jag hörde den för senast jag såg Alla vi barn i Bullerbyn var nog för si sådär 25 år sedan när mina systerdöttrar var små.
Tavlan blev en hyllning till vår allra finaste sagotant Astrid Lindgren och till humlorna som jobbar och sliter med pollineringen i våra trädgårdar och gör sommaren till sommar på riktigt.
Jag våttovade runda plattor tidigare i sommar som sedan dess bara legat och väntat på en fortsättning. För nåltovning behövs även en filtnål och en skumgummiplatta att ha under arbetet så att inte nålen blir förstörd och så klart ull i olika färger att göra motivet med.
För att få till snygga bokstäver använde jag bokstavsstansar som man har när man gör text på tårtor. 30 pix på Dollar store är rena fyndet.
När man bestämt sig för texten och hur den ska placeras är det bara att sätta igång med själva pickandet. Peta ner LITE ull i stansen, det behövs mindre än man tror och det är bättre att ta för lite och fylla på allt eftersom än att ta för mycket så det blir tjockt och svårt att få snyggt. Var extra noga att picka längs kanterna, i hörn och ändar.
Man kan behöva finjustera bokstäverna med lite ull efter att man tagit bort mallen.
Jag dekorerade med en liten humla. Vill man göra riktigt tunna linjer som tex humlans antenner, tvinnar man några ullfibrer mellan fingrarna så är de lättare att hålla ihop när man pickar fast det.
En av mina favoritblommor, Vallmon fick pryda ett hörn.
Nu behöver jag klura ut en fin och fungerande upphängningsanordning till tjaa, vad ska man kalla den? tavlan? bonaden?
Hoppas du blir sugen på att prova för nåltovning är verkligen jätteroligt och hyfsat lätt att få snyggt.
Nej, det här inlägget handlar inte om hur det är att vara fotbollsmålis utan om ett helt annat sorts skott, nämligen blomskott eller sticklingar som det väl egentligen heter. Jag vill minnas att när jag var liten joxades det ganska mycket med blomskott, mamma och mostrarna tog skott av varandras blommor och de första blommorna jag hade när jag flyttade hemifrån hade sitt ursprung i mammas blomkrukor. Men sedan hände något, mitt skottplockande dog ut helt tillsammans med mitt intresse för inomhusväxter. Mamma har dock fortsatt med sin skottförädling, hon driver bla en egen liten plantskola med Svärmors bandrosett som härstammar från krukorna i min mormors trappfönster.
Jag tror det var i våras eller så var det tidigare än så som jag var till blomaffären för att ersätta den blommor som inte klarat vinterns mörker, de hade i ärlighetens namn inte fått någon ärlig chans, min omsorg om dem hade nog inte varit den bästa. Bara Garderobsblomman hade drägliga livsvillkor mest för att den inte kräver någonting. När jag insåg hur dyra gröna krukväxter faktiskt är så började jag fundera på det där med sticklingsförökning. Varför gör man inte det nu för tiden? Det visade sig att man visst gör sånt, det var ju bara jag som inte gjorde det. En snabb koll på Facebook visade att det fanns många grupper där man kan köpa, byta och sälja sticklingar sinsemellan. Jag gick nyligen med i en som heter Säljes/byta köpa frö, sticklingar växter. Där trillar det in nya växter varje dag som man kan köpa för en billig peng plus porto.
Ampelliljan gör det väldigt lätt för dig som är på sticklingsjakt. Sticklingarna hänger rätt ut och bara väntar på att bli plockade.
Ampellilja heter tydligen Spiderplant på engelska. Jag fick gå igenom ganska många läskiga bilder på spindlar innan jag hittade en fin på en Ampellilja på Unsplash. Photo by Shelby Miller on UnsplashDe här skotten har stått i en mygg i köksfönstret väldigt länge. Jag tror bestämt att de förlikat sig med ett liv utan jord runt rötterna. Ampelliljorna hade utvecklat imponerande rötter. Den lila Svallerrevan är en väldigt dekorativ ampelväxt som alldeles nyligen fått sitt nya namn. Det var på tiden, det gamla kändes väldigt omodernt och helt opassande.I en hängande ljuslykta blandade jag små skott av Ampellilja och Skvallerreva. ”Krukan” är egentligen för liten men det går så länge det går. Sedan får de väl flytta till större.Jag köpte en fredslilja på Blomsterlandet i veckan. Även om den var ganska liten så hade den många ”tuvor” så den kan man dela till flera krukor.
Nu ska jag jobba mig vidare genom de blommor som faktiskt överlevt sommarens hetta och föröka dem så mycket som det bara går.
Och ett sista tips! Om du är vidskeplig så tacka inte för skotten du får, det ska betyda otur. Vem oturen drabbar (sticklingen? givaren? mottagaren?) har jag dock ingen aning om. Någon har även sagt att skott skall stjälas för att bli riktigt fina blommor.
En lång varm sommar som denna kan ha satt sina spår längst upp på huvudskulten. Sol, vind och vatten har gjort det som en gång var en hyfsat genomtänkt frisyr till ett torrt och blekt skatbo för sällan har väl frisörstolen lockat så lite som i den värme vi bjudits på den senaste tiden. Jag går förvisso väldigt sällan till frisören, jag klipper och färgar själv, har så sällan ro att vänta på att någon frisör ska ha tid för just mitt huvud. När håret känns så där hopplöst motsträvigt, när luggen blivit för lång eller luftfuktigheten gör att man får sporadiska lockar, kan det vara skönt att ha något att ta till som funkar i alla lägen, nämligen hårband. Hårband kostar inte så mycket att köpa men visst är det lite roligare att bära sådant som man gjort själv. Vilken textil teknik man än väljer att göra sitt hårband i så är det ett bra nybörjarprojekt, kanske en inkörsport till textilt hantverk för den yngre generationen.
Här har jag samlat några tutorials i olika tekniker och det finns hur mycket som helst på nätet att inspireras av.
Tid att skapa 