Järbo garn har tillsammans med stickdesigner/stickinspiratören Pia Kammeborn kickat igång en knitalong, det innebär att man stickar samma sak samtidigt som en massa andra stickare, var och en ensam på sin kammare men tillsammans på nätet via Järbos blogg, Pia Kammeborns blogg, gruppen Riddari knitalong på Facebook och Instagram. Föremålet för  denna knitalong är islandströjan Riddari i garnet Lettlopi. Jag brukar försöka stå emot dessa stickspektakel in i det längsta eftersom jag oftast redan har fler stickprojekt på gång än jag mäktar med. Den här gången har jag dock tillåtit mig själv att ge efter för frestelsen. Det har nämligen fallit sig så att jag har en gäng nystan Lettlopi liggande sedan i somras som jag köpte till en annan tröja men ändrade mig innan jag hann börja och tänkte sticka en klänning av istället. Nu har jag alltså ändrat mig igen och ska tillsammanssticka en tröja. Jag har kompletterat dessa gråa och två olika gröna garner med med ett gult garn också. Det kommer med posten på måndag. Sedan är det bara att vänta till på torsdag då det är dax att köra igång stickandet. Det ska bli riktigt kul.

Ha en fortsatt trevlig lördag!

/Maria

Hej hopp!

Så var det onsdag igen om man är oerhört positivt lagd kan man påstå att det snart är helg. Den senaste tidens kvällar har ägnats åt en stickning som varit på min vill göra-lista länge, Lilla My-vantar. De är ju så söta.

Lilla My och jag är rätt lika varandra på många sätt. Vi är båda rödhåriga (jag på artificiell väg, det måste erkännas), grönögda och med en småarg inställning till det mesta. När jag blev kallad ”den arga rödhåriga” på skolgården på jobbet kände jag en ännu starkare samhörighet med denna underbara lilla figur och blev nästa lite glad på något underligt bakvänt sätt. Man kan ju bara hoppas att man har en bråkdel av hennes karisma och älskvärdhet också.

Iallafall, vantarna. Jag stickar dem i Drops Fabel på stickor 2,5 efter ett mönster som jag hittat på Pinterest, sök bara på ”Lilla My vantar” så hittar du dem snabbt. Jag kan tyvärr inte få fatt i originalsidan till detta mönster men det funkar att spara ner fotot från Pinterest och skriva ut. Kvalitén på mönstret blir dock inte den bästa och det finns inget skrivet mönster till som anger hur man ska göra i början eller hur intagningarna i toppen ska göras, man får hitta på lite själv. Jag började med att sticka mönstret i ceriserosa garn men insåg att det inte var så listigt, mönstret var svårt att urskilja mot den gråa bottenfärgen så jag bytte rast till vit mönsterfärg istället. Gör man sig omaket att sticka ett så här pass komplicerat mönster med så tunt garn så vill man ju att resultatet av ens ansträngningar ska synas.

Jag blir alltid så osäker när jag stickar mönsterstickning. Stickar jag för hårt, eller stickar jag rent av för löst? Hur tight ska trådarna på baksidan dras? Med mera, med mera i all oändlighet. Jag blir aldrig riktigt nöjd med det jag håller på med. Jag får bara hoppas att maskorna jämnar till sig när vantarna är klara och blivit tvättade.

Fortsättning följer…

/Maria

Förra veckan tog jag mig helskinnad genom det sista branten på höstens mentala uppförsbacke och nådde krönet. Det är så förbaskat skönt att kunna släppa all skit som den här hösten så generöst bjudit på och kunna andas ut. Hela familjen är glada och nöjda med hur allt till slut blev.

Nu är jag jättesugen på att visa upp allt som jag pysslat med den senaste tiden. Det har som sagt blivit en del, man tänker ju så bra när händerna får arbeta med tyg, garn, nål och tråd.

När jag var hem till lilla hunden på lunchen idag passade jag på att fota en väska som jag sydde klart för ett par veckor sedan. Man måste helt enkelt passa på att fota när ljuset är hyfsat bra, det blir ju mörkt så tidigt på kvällarna nu.

Jag skulle nog kunna säga att den här väskan till 98% är sydd i återvunnet och loppisfyndat material utan att ljuga allt för mycket. Jeanstyget är Oskars gamla brallor.

Baksidan är dekorerad med ett stort maskinbroderat A. Tråden till väskan är köpt på en utförsäljning som sålde ut tyger mm från nedlagda tygaffärer.

Det krokodilpräglade lädret som jag använde till axelremmar är spillmaterial från möbeltillverkning.

Rosentyget som utgör dekoration på framsidan samt foder är köpt på loppis och dragkedjan till fickan har levt ett tidigare liv i ett par byxor. I hela väskan är det faktiskt bara en bit vlieseline och en bit lakansväv som är helt nytt. Återvinning är roligt!

Väskan fick även två kompisar i form av ett nyckelband i rosentyget och en rosbrosch i läder.

Nyckelbandet har både säkerhetsspänne och karbinhake. Jag ska beskriva hur jag gjorde det i ett inlägg någon dag.

Av de allra minsta bitar skinnspill kan man få ihop en fin brosch. Även rosen ska få ett eget inlägg så småningom.

Ha det gott!

/Maria

Idag är det fem år sedan vi fick tillträde till vår älskade lilla stuga. Det känns som nyss men också som att vi alltid har haft den. Den har blivit den tillflykt och välkommet avbrott i radhuslivet som vi så väl behöver emellanåt.

I 14 år (minst) tjatade jag på Fredrik om att vi skulle köpa en stuga. Jag kollade Hemnet mer eller mindre varje dag, mest intensivt på våren och fina sommardagar när radhuslängan kändes för överbefolkad. Jag lämnade Hemnet- och Blocketannonser med potentiella sommarparadis framme på datorn för att nästa användare dvs Fredrik skulle förstå hur mycket han också ville ha en stuga ty mitt tjat var han tydligen immun mot. Många gånger var jag på väg att ge upp och inse att stugägare skulle jag nog aldrig bli men drömmen bet sig kvar. När så en liten gul stuga dök upp på Hemnet hade jag väldigt små förhoppningar men jag tyckte ändå att lite tjat varken skulle göra till eller från. Den här gången måste jag haft både Gud och stjärnorna med mig för plötsligt kunde Fredrik tänka sig att åka och titta. Vad som gjorde att just den här stugan blev intressant är fortfarande ett mysterium för inte var det de fantastiska mäklarbilderna stylade med förra årets kattmat på köksbänken och ett hål i taket i vardagsrummet som lockade till köpglädje. Troligtvis var det den korta avståndet på 2 km till Fredriks morföräldrar och det låga utropspriset på 195 000 pix som äntligen fick även Fredrik på stugköparkroken. I början på September var vi och tittade på den och den 1:a oktober var den vår på riktigt med alla möbler och prylar inklusive kattmaten på köksbänken och havregrynen i köksskåpet, alltihop för 170 000 kr. Lyckan var total!

Under de här fem åren har den så sakteliga börjat genomgå en modernisering. Vi fixar när vi har råd och inspiration. Det får ta den tid det tar. Jag fick lova min pappa dyrt och heligt att stugan inte ska bli något arbetsläger och det löftet har jag hållit även om det varit på vippen ibland.

Varje vår har vi såklart en miljon planer på vad vi ska hinna göra under sommaren men så blir det en solig och varm sommar och vi går hellre till älven och badar eller så regnar det och vi åker på loppis istället. Det blir vad det blir och ingen har dåligt samvete för det.

Om det fanns något jag skulle önska att jag kunde ändra på är att den inte är vinterbonad. Fina vårvinterdagar längtar jag till stugan så det värker i kroppen men det är fortfarande för kallt att sova där på länge. Då får vi vara glada för att den ändå ligger så nära radhuset så vi kan åka dit och grilla en korv och njuta av vårsolens strålar några timmar innan den går ner bakom grannens tallar och det blir kyligare igen.

På lördag åker vi dit igen för en ordentlig höststädning för det blir inga fler övernattningar det här året, det är för kallt på nätterna redan. På söndag får vi börja längta efter vårsolens strålar och börja planera nästa sommars alla stugprojekt som kanske blir av om andan faller på en lagom varm dag.

/Maria