Blommor · En idiot i köket

En idiot i köket på återbesök hos Dr Westerlund

Sockerkaka på fat från Matteus som jag fick i 40-årspresent. Kaffekopparna har sin egen lilla historia. Långt innan jag nådde kaffedrickande ålder var jag på ett café i här i Luleå som serverade kaffet i Blå blom från Gustavsberg. Jag föll pladask för dessa skira och elegant klassiska koppar och bestämde att den dagen jag flyttade hemifrån ska de stå sådana koppar i mitt köksskåp. Lite senare gjorde jag bekantskap med Rörstrands Grön Anna. Lite mer rustik  i formen och med ett underbart mönster. Jag började svaja i min Blå blom-övertygelse.  Var jag kanske ändå inte mer rejäl Grön Anna än elegant Blå blom? Nu har jag en Blå blom-kopp (köpt på loppis i huvudstaden) och två Grön Anna (köpt i antikaffär i Boden) och en hel del andra kaffekoppar av olika modell. Varför begränsa sig? Jag väljer kaffekopp efter dagsform och tillfälle.

Få bakverk går upp mot en riktigt fluffig och saftig sockerkaka. Den är genialisk i all sin enkelhet. Man behöver egentligen inte tjorva till det med en massa olika smaksättningar men ibland kan det ändå vara lite roligt att testa något nytt. Min Dr Westerlund-pelargon har nu hämtat sig och fått nya blad efter rabarberlikörtillverkningen så nu passade det bra att skövla den igen för nya experiment i köket. Idag bjöds därmed familjen på Dr Wetsterlunds sockerkaka. Jag använde Leila Lindholms recept på saftig sockerkaka som grund och hackade ca 15 blomblad fint och blandade i kaksmeten, förövrigt bakades kakan enligt receptet.

En sak har jag funderat på när det gäller sockerkakssmet, det står ju alltid att man ska vispa ägg och socker tills det är vitt och pösigt/luftigt/fluffigt. När vet man att man vispat tillräckligt? Eftersom jag nu har en yrkesverksam bagare i hushållet så brukar jag alltid fråga om det här när jag gör sockerkaka. Så även idag. När jag tyckte att jag vispat färdigt frågade jag honom vad han tyckte och han svarade som han alltid brukar på den frågan, att jag skulle vispa lite till. Så man kan alltså tänka så att när man tycker att man vispat till lagom pösighet/luftighet/fluffighet så vispar man lite till. Solklart!

Kakan doftade ljuvligt när den kom ut ur ugnen och hade en subtil smak av citron. Den blev supergod och även den mest skeptiska av familjemedlemmar tyckte det var gott med blommor i fikabrödet. En bra dag för en köksidiot med andra ord.

/Maria

En idiot i köket · Veckans mönstertips

Sommarens Sista(?) Meloninlägg och ett mönstertips

Jag hade faktiskt inte tänkt skriva några fler inlägg om vattenmeloner i sommar men det verkar som om just den frukten förökar sig i vårt kylskåp. De är ju inte direkt en liten frukt heller och vi har ett litet kylskåp, dålig kombo. Iallafall, igår tänkte jag att jag måste hitta på något med den där melonen innan den kryper ut ur kylskåpet och självdör så jag frågade allvetande Google och fick tips om något som heter Agua fresca de sandia. Det är så enkelt som mixad vattenmelon, vatten och socker. Det var riktigt gott när den fått stå i kylskåpet och bli ordentligt kall. Ett recept att lägga på minnet till nästa sommars soliga dagar.

Vattenmelonsaft i en ananaskanna. Säg det snabbt sju gånger.

Eftersom det är onsdag så tänkte jag bjuda på veckans mönstertips. Vi fortsätter med samma tema som förra veckan alltså med strumpor men den här veckan blir det lite otippat en sydd variant. Ett bra projekt om man har mycket småbitar av jerseytyger liggande. Jag har provat att sy dessa själv av skräptyg och de blev riktigt bra så det kommer att bli fler när strumpmonstret gjort mina strumppar till singlar.  Mönster och mycket tydliga och utförliga instruktioner till den variant jag testade hittar du här.

Imorgon börjar jag jobba igen efter en helt underbart lång och fin ledighet. Tillbaka till verkligheten med allt vad det innebär som att komma ihåg att kamma håret varje morgon och stänga in fötterna i strumpor och skor. Man brukar ju vänja sig efter ett tag så det ska nog gå bra även i år.

Sov gott!

/Maria

En idiot i köket · Okategoriserade

En idiot i kökets go-to-middag

maria-fernanda-gonzalez-567448-unsplash_redigerad-1
Jag är inte den som fotar mat jätteofta så den här rätten fanns inte förevigad någonstans. Jag bjuder på ett lass tomater från unsplash.com  istället.

Vi har en maträtt som alltid funkar här i hushållet. Alla tycker om den (mycket!), den går fort och lätt att tillaga, man kan ha ingredienserna i skafferi och kylskåp (inget planerande med att ta fram ur frysen eller snabbtina med varierat resultat i micron) och den går att göra vardagsenkel eller fredagslyxig. Ni hör, den har allt! Vi har alltid en uppsättning ingredienser  till vardagsvarianten i skåpen hemma om ork och fantasi någon dag skulle tryta. Upprinnelsen till hela den sensationella gastronomiska uppenbarelsen var det här receptet på bloggen Mormorsglamour som jag hittade för ett par år sedan.  I vår lokala variant  har vi även adderat halloumi som en av grundbultarna i rätten.

Ibland när vi har mer  tid och inspiration kör vi hela receptet rakt av med färsk tortellini tre olika ostar (skivad mozarella, stekt halloumi och riven parmesan över hela klabbet på tallriken) och både soltorkade och färska tomater. Förra sommaren hade jag dessutom en lättare mani på att göra pesto på rädisblast, det blir jättegott och den har en alldeles fantastisk illgrön kulört. När det är trött tisdagseftermiddag i november kan det hela skalas ner till torkade pastaskruvar, pesto på burk och halloumi tillsammans med en blandad sallad. Sedan finns det ju oändliga variationsmöjligheter där emellan beroende på dagsform hos kocken. Allt funkar oavsett och alla blir mätta och glada.

Ha det gott!

/Maria

 

En idiot i köket · Odling · Okategoriserade

En idiot i köket drunknar i gurka

Som jag skev igår så lever vi i ett överflöd av gurka i hushållet. Gurka är en svår grönsak att ha mycket av. Man kan inte frysa in den för att ha till senare, inte koka ihop en sås att ha som bas i olika maträtter som man kan med tomat, inte heller går den att torka. Gurka är väldigt mycket här och nu. Det man kan göra med gurka förutom att ja i en grönsallad är att lägga den längst upp på en limpmacka med ost och det är  förstås inte det sämsta. Det finns dock gränser för hur mycket limpmacka man orkar äta så då får man börja använda sin fantasi och Google.

Förra året var gurkskörden också god men inte i närheten av årets. Då tyckte jag att bostongurka lät som en bra idé. I två timmar satt jag och skar gurka i små små små kuber. Det blev en lite burk mycket välsmakande bostongurka. En riktig skatt för de som konsumerar mycket bostongurka, det gör inte vi. Fortfarande står den lilla burken i kylskåpet med halva innehållet kvar. Så nej, någon sådan finfördelning av gurka kommer inte att ske i år.

Som sagt, jag frågade Google och hittade ett recept som kändes lite nytt och innovativt, gratinerad gurka. Ingredienser inhandlades och receptet var ju så löjligt enkelt så självförtroendet var på topp även hos en köksidiot.

Alltså nej. Gratinerad gurka var inget som kommer att serveras fler gånger i det här hushållet. Delar av hushållet ville inte ens testa. Ugnsvarm gurka var inte jättekul.

Något som jag också odlingslyckats med i år, om än helt oavsiktligt, är krondill. Jag hann helt enkelt inte skörda dillen i tid innan den gick i blom. Ibland blir fel rätt för nu ska dillkronorna få ge smak åt inlagd gurka, massor med inlagd gurka. Och den ska ätas hela vintern på knäckemacka med leverpastej. Omväxling förnöjer.

Jag tar gärna emot gurktips om du råkar sitta på ett höjdarrecept.

Må så gott!

/Maria

 

En idiot i köket

En idiot i köket råkar göra vin

Förra helgen var jag ut på rallarrosängen och röjde runt. Det skulle göras både saft och te av den vackra Rallarrosen. Och vilken rikedom som stod och vajade där på den gamla fotbollsplanen bakom vår stuga, hur mycket som helst och jag blir alldeles galen av ha-begär.

Jag rafsade åt mig en helt gäng med ståtliga blommor och satte igång produktionen av saften som sägs vara gudomligt god. Här är receptet jag använde.

Några dagar senare när vi var en sväng till stugan så var det dags att avnjuta resultatet av mina ansträngningar. Fredrik tog upp grytan ur ”drickhålet” (vi har en lucka i stuggolvet där man kan förvara saker som behövs hållas svalt te x drickor men även saft under produktion, det är inte så stort så man kan gå ner i det och man måste ha rätt långa armar för att nå det som står på hålets botten. Det är alltid runt 10 grader där nere). När ha lyfter på locket utbrister han ”har du gjort sprit IGEN?” Och det doftade sannerligen alkohol, blommor och alkohol. På något sätt hade jag fått hela saftkoket att börja jäsa när det skulle stå och dra. Om jag rannsakar mitt tillvägagångssätt vid saftproduktionen så kan jag nog minnas att saftgrytan stod framme ganska länge för att svalna innan jag satte ner den i ”drickhålet” och det var ju ganska varmt då.

Jag ska absolut göra ett nytt försök med denna saft men det får bli nästa år. Då ska jag för säkerhetsskull vänta med att blanda ner sockret tills saften är silad och ska hällas upp på flaska.

/Maria

Blommor · En idiot i köket · Hemmafix · Okategoriserade

En idiot i köket bjuder på Dr Westerlunds rabarberlikör

Ännu en stekhet dag i konungariket Sverige. Idag struntade  jag högaktningsfullt  i det och höll mig antingen inne eller i skuggan. Jag börjar bli lite less på värmen. *viskar*

Jag passade på att stöka lite i köket, det blev likör.

Egentligen vet jag väl inte om någon Doktor Westerlund någonsin har gjort rabarberlikör och om hen i sådana fall gjorde som jag har gjort här. Namnet på det här receptet härrör istället från en av ingredienserna. I min likör använde jag:

Ett gäng späda rabarberstjälkar. Enligt recept jag läst på nätet så ska man ta stjälkar med mycket rosa på för att få en mer rosafärgad dryck. Det gjorde inte jag. Det bara blev så.

Sedan kommer vi till den där Dr Westerlund. Dr Westerlunds hälsoblomma är en doftpelargon som sägs vara bra för välmåendet. Den ska tydligen även ge god citrussmak till tex sockerkaka mm. Jag tog så många blad jag vågade utan att blomman skulle bli alldeles naken.

Rabarbern kubbade jag upp i småbitar och petade ner i en flaska med vid öppning tillsammans blombladen. Jisses vad jag pillade och petade och joxade och svor för att få bladen så där fint mot kanterna. Sist hällde jag över en kvarting Kronvodka.

Allt detta gjorde jag i slutet på Maj och flaskan har sedan dess stått bortglömd i skrubben under trappan och gottat till sig. Idag tog jag fram den och silade bort rabarber och blomblad och blandade i socker. Här gäller det att smaka sig fram så att man till sist balanserar på gränsen mellan att den inte smakar  för mycket vodka men att den inte heller blir för sötsliskig. För min likör gick den magiska gränsen vid 1,5 dl socker.

Den ser ut som alldeles för svag rabarbersaft men den smakar ljuvligt somrigt. Nästa år blir det större laddning det är ett som är säkert.

/Maria