Sticka strumpor

21 januari, 201921 januari, 2019 tidattskapaLämna en kommentar

-Åååh, du stickar! Jag skulle så gärna vilja kunna sticka. Jag vill kunna sticka strumpor men det verkar så svårt med hälen och att hålla reda på så många stickor.

Det är faktiskt en kommentar jag hört mer än en gång i olika varianter när jag halat fram stickningen bland folk. Efter senaste gången, förra veckan på nya jobbet, började jag fundera på det där. Vad är det som gör att folk tycker att strumpstickning är som att bestiga Mount Everest eller skriva limmericks på grekiska? Ja, det var ju det där med att sticka hälar och hålla reda på en massa pinnar och maskor. Jag kan inte påstå att mitt sockstickande alltid varit helt problemfritt. Till exempel stickar jag så löst så att jag alltid måste sticka minst en storlek mindre för att de ska passa mig. Och så det där med hälarna, de 15 första strumpparen krävde en del planering eftersom jag var tvungen att se till att jag alltid hade tillräckligt med tid för att hinna sticka HELA hälen i ett svep för att inte tappa bort mig alldeles.

Det finns dock lösningar på både hälproblemet och plockepinnproblemet. För att komma runt hälproblemet kan man helt enkelt sticka strumpor utan häl, typ tubsockor men tjockare. Du hittar en bra beskrivning här. För att undvika ett ofrivilligt parti plockepinn kan man sticka strumpor på rundsticka, sk magic loop. Många stickare föredrar den metoden framför strumpstickor men jag har aldrig riktigt fallit för den, jag fortsätter köra old school med strumpstickor.

Man kan också välja om man vill sticka strumporna från tån och uppåt och avsluta med skaftet eller det mer traditionella sättet att börja högst upp på skaftet och sticka neråt mot tån. Jag tycker att båda metoderna har både för- och nackdelar. Med tå-upp är fördelen att man kan nyttja sina ”garnresurser” helt och hållet. Om man stickar båda strumporna samtidigt (man behöver då dubbla uppsättningar stickor) är det bara att sticka vidare på skaftet tills garnet är slut utan risk för att det är för mycket fot kvar när garnet är slut. Jag tycker dock att det är lite svårare att få till rätt storlek på strumporna med denna metod. Om man stickar strumporna åt andra hållet blir den nämna fördelen en nackdel och nackdelen en fördel. Hmm, gick det där att förstå.

Här kommer ett urval av mina fotvärmande verk:

Tjocksockor stickade i garn som jag färgat själv. Jag ville verkligen utnyttja hela garnnystanen vilket resulterade i riktigt höga skaft och bästa sockorna någonsin. De är perfekta när det är golvdrag som det ju är tex nu när termometern inte orkar kämpa sig högre upp än till -24. grader. Beskrivning på dessa finns här.

Meloninspirerade strumpor stickade från tån och upp. Mönster finns här. Garnet finns här.

Footiesar stickade i lyxigt handfärgat garn. Du kan läsa mer om dessa i ett tidigare inlägg här.

Strumppar stickade av ett nystan färgat med imponerande precision. De blev ju exakt likadana. Garnet hittar du här. De här paret stickades innan jag insåg att jag är en slappstickare. De blev för stora för mig och används nu av den mer storfotade delen av familjen.

Dessa är stickade uppifrån och ner. Även dessa blev för stora för mig men perfekta för Fredriks fötter. Stickade i Järbos garns Mellanraggi.

För ett par somrar sedan hade Järbo garn en knit-a-long under fruntimmersveckan. En mönsterdel per dag och fruntimmer. Dessa är de första och enda strumpor jag stickat med magic loop.

Om det ändå känns helt hopplöst att knäcka sockstickkoden så kan man faktiskt virka sockor. Det var roligt att testa den här beskrivningen och sockorna satt perfekt på mina fötter tills någon råkade köra den ena i tvättmaskinen på 60 grader.

Jag kan också tipsa om Järbo garns sockstickskola som du hittar här.

Sådärja, det var mitt bidrag till att försöka inspirera till mer strump- och sockstickande i världen hoppas du blev sugen på att ge det ett försök.

/Maria

Odla basilika

17 januari, 201917 januari, 2019 tidattskapa1 kommentar

Som jag skrivit mer än en gång tidigare så är jag ingen stjärna i köket snarare tvärtom. Jag odlar dock gärna kryddor och basilika är jag så bra på. Förra helgen köpte vi en kruka färsk basilika från grönsaksdisken till lördagmiddagen. Jag har i flera ÅR försökt lära Fredrik hur han ska skörda färsk basilika så att han inte förstör hela plantan. Han vill gärna plocka av bladen och lämna små kala stammar i krukan utan några goda framtidsutsikter. Mitt basilikaskördningstekniktjat har resulterat i Fredrik inte längre plockar basilika överhuvudtaget utan ropar på mig när det ska kryddas mat. Men det finns en anledning till mitt överdrivna vaktande av våra basilikaplantor. Man kan nämligen få mycket mer basilika av en liten planta än de blad som sitter på när man köper den. Med rätt omsorg kan man få det lilla livet att leva läääänge.

Jag har en sådan här liten goding med tillhörande växtlampa från IKEA på bänken i köket. Där bor våra kryddor, en del plantor närmare evigheten än andra.

Så här gör jag med basilikan:

Nyp av stammarna på plantan just ovanför ett bladpar. Jag har valt att nypa av stjälkarna både ovanför hjärtbladen (de små bladen som sitter längst ner på stammen) och ovanför de första karaktärsbladen för att kunna jämföra vilket som är bäst. I bladvecken precis under det kapade stället växer det då ut två nya grenar. Som synes på bilden funkar det att nypa av på båda ställena men bladen ovanför karaktärsbladen växer snabbare och blir kraftigare. När de nya grenarna vuxit till sig nyper man av dem ovanför ett bladpar och två nya grenar bildas osv. Plantan blir allt större och tätare. Rätt häftigt! Om det blir för trångt i krukan kan man dela upp innehållet i flera krukor. Glöm inte bort att vattna, basilika vill inte torka och ge dem en slurk näring då och då.

Om man inte behöver all basilika man nyper av i maten kan man sätta grenen i ett glas vatten så bildas snabbt nya rötter.

Det bildas snabbt fina rötter. Bara att peta ner den nya lilla plantan i en kruka.

Min lilla basilikaodling. Även om jag inte kan skörda just nu så kan jag alltid gnugga fingrarna på bladen och njuta av doften.

Ha det gott!

/Maria

Återbruk · Sömnad

Hej från väskfabriken

15 januari, 201915 januari, 2019 tidattskapaLämna en kommentar

Jag har definitivt hamnat i ett väsksömnadsstim. De senaste väskorna är sydda av en superfin loppisgardin från 70-talet och mina gamla sällan eller aldrig använda mockabyxor från 90-talet.

Det bästa av två årtionden. En härligt stormönstrad gardinkappa med fransar och ett par (endast på 90-talet) tokfräsiga mockabrallor med snörning.

Gardinen räckte precis till två väskor så då fick det bli två väskor helt enkelt. Av mockabrallorna gjorde jag botten, axelremmar och det obligatoriska A:et på baksidan.

Väskorna har ett mörkgrått foder med en dragkedjeförsedd ficka.

De här väskorna fick namnet Brunhildes trädgård. Jag tycker så mycket om tyget så jag tog den ena till min. Den andra kommer ut i webbutiken snart.

Det är så roligt att sy dessa väskor. Medan jag syr en kommer jag på materialkombos till minst fyra till så väsksömnaden lär inte avta på ett tag ännu.

Ha det gott!

/Maria

Okategoriserade · Stickning · Stugan · Ull

Adlibrisgarntröjan

13 januari, 2019 tidattskapaLämna en kommentar

Adlibrisgarntröjan, adlibrisgarntröjan, säg det fort så många gånger du kan.

Du som hängt med ett tag här på bloggen kanske kommer ihåg garnet jag köpte till en tröja under mina nattliga garnshoppingseskapader på nätet. En natt för snart ett år sedan gav jag mig själv utmaningen att hitta ett så billigt ullgarn som möjligt till en tröja. Valet föll på ett sockgarn från Adlibris. Du kan läsa mer om det här.

Under våren stickade jag på som bara den tills jag blev rent tokless på att sticka mosstickning, det är ju ett så bakvänt sticksätt, man måste ställa om sig i huvudet och tänka helt tvärtom mot för hur man tänker när man stickar resårstickning och det känns som att man gör fel hela tiden. Efter att stickningen fått ligga till sig under sommaren tog jag tag i uppgiften igen och stickade klart alla delarna. Då stötte jag på nästa stora utmaning, att sy ihop alla delar till en hel tröja. Hujedamig så tråkigt och hur gör man för att det ska bli snyggt? Jag fick googla för att lära mig den konsten.

Tröjan har varit klar ett bra tag och jag har hunnit använda den på jobbet några gånger. Den passar som den ska, jag gillar färgen och den är varm och ostickig. Jag är nästan helt nöjd med den. Det enda lilla jag skulle kunna klaga på är att det inte var någon smart idé att sticka 3/4-ärmar på en ylletröja. Själva vitsen med att sticka en ylletröja är ju att den ska vara varm, då är det ju synd att exkludera sina underarmar från det varma och mysiga. Jag frös som attan om underarmarna när vi fotade tröjan i stugan under den gångna helgen.

Nu återstår att se hur garnet håller formen och hur det noppar sig mm.

Tur att jag lilla Gunvor att värma mig på när jag nu stickat en tröja med för korta ärmar.

Stugan 12/1 2019. Inte så mycket snö ännu. Januarisolen får kämpa för att nå över berget och trätopparna på andra sidan älven. -2 grader ute men -6 grader i stugan. Än får vi vänta på den första riktiga stughelgen ett tag.

Ha en fin vecka!

/Maria

Återbruk · Sömnad

Fyrverkeri över staden

8 januari, 2019 tidattskapaLämna en kommentar

Jag har sytt en del väskor på senaste tiden. Det är så roligt att bestämma hur de ska se ut. Jag kör med samma modell på alla men de blir så olika beroende på vilket tyg jag väljer och hur jag komponerar ihop dem tillsammans med band, spetsar och kanske något second hand-fynd. Den här väskan som blev klar för ett tag sedan fick namnet Fyrverkeri över staden för att den gröna virkade spetsduken och de broderade blommorna (jepp, samma mille fleur och franska knutar som jag använt till knapptavlan) ser ut som som ett fyrverkeri ovanför tyget med ståtliga byggnader.

Väskan är till största delen sydd i gamla jeans, tyget med husen är en restbit efter ett annat sömnadsprojekt, den gröna duken är ett loppisfynd och axelremmarna är restbitar från möbelproduktion som jag lyckats lägga vantarna på för en liten peng. Fodret är ett knallcerise påslakan från IKEA och dragkedjan till innerfickan har tidigare tjänstgjort i något klädesplagg. Tråden är köpt från en utförsäljning av en nedlagd tygaffär. Det mesta är alltså återvunnet på något sätt.

A:et på den här väskan är en bit jeanstyg av ljusare och tunnare slag.

Eftersom jag inte lyckas förbruka väskor i samma takt som jag syr dem hur mycket jag än skulle vilja så tänkte jag att en del av dem får läggas ut till försäljning i min webbutik så småningom.

Jag har även planer på att göra en steg-för-steg-beskrivning för hur jag syr alla momenten om någon skulle känna sig inspirerad att sy sin egen.

Ha det gott!

/Maria

Hemmafix · Livet

Det här med att städa och hata varje minut

6 januari, 20196 januari, 2019 tidattskapaLämna en kommentar

Jag tycker verkligen inte om att städa. Jag tycker det är så vedervärdigt tråkigt så jag hellre står ut med ett hem i totalt kaos. Så är det alla dagar på året förutom sista dagen innan jag ska börja jobba igen efter en längre ledighet. Som idag eller det började väl snarare igår. Jag upptäckte en ny serie på Netflix, Konsten att städa med Mari Kondo. Jag har hört talas om hennes städmetod tidigare och avfärdat den som icke Maria-kompatibelt mumbojumbo (men säg den städmetod som är Maria-kompatibel förutom att slänga allt samlat jox och börja om från början). Den verkar så stökig när man ska riva ut hela garderoben/ joxskåpet och sedan plocka in allt igen ett och ett efter att man frågat sig själv om man blir lycklig av föremålet, ”does it spark joy?” Jag behöver kunna sluta mitt i städet och ta upp det ett halvår senare utan att det kaosar till hushållet ännu mer.

Iallafall, jag tittade på ett par avsnitt av programmet mest för att njuta av att det finns människor med ännu mindre koll på sina prylar än jag, det finns en tillfredsställelse i det också. Men då var det ju det där med att det var i slutet på en lång ledighet och plötsligt slog någon slags städlusta till. Och jag gjorde det, jag rev med stor iver ut hela garderoben och sorterade in allt igen i tur och ordning. Det där med att sparka joy hoppade jag dock över, det kändes lite väl flummigt att känna in varje plagg och tacka de som fick gå vidare från min garderob till ett annat liv men jag kan meddela att strumpor som inte sett sin maka på mycket länge hittade tillbaka till sin själs älskade och det visade sig att jag har marinblåa strumpbyxor så det räcker för resten av livet. Och sjalar, jisses, vem har köpt alla dem?

Sjalar i prydliga rader, när jag känner att jag har riktigt mycket inspiration ska jag nog lägga dem i färgskala.

Tur en inte har så välfylld garderob när den ska städas om man helst inte vill. Det visade sig när jag bläddrade bland det som hängde på galgarna att Oskars dopklänning fortfarande hängde kvar där i ett hörn. I September var det 16 år sedan han döptes så jag tror inte den passar mer. Dessutom hade jag ett överflöd av svarta, svartvita och svartbeigea klänningar. De är bra att ha allihopa.

Idag har jag fortsatt städa och plocka men nu efter min egen plockåkaffe-metod. Det går ut på att man plockar lite här och lite där och när man blir less så dricker man kaffe som en ursäkt att få sitta ner. När man städat en hel dag har man mest bara flyttat runt en massa prylar och det finns inga tecken på att någon som helst hushållshygiensk verksamhet ägt rum men det spelar egentligen ingen roll för jag vet att jag har städat och det kan jag leva på länge. Och jisses vad kaffe jag konsumerat.

Imorgon börjar jag alltså jobba igen efter jullovet. Det är med lite extra pirr i magen som jag går och lägger mig ikväll för imorgon börjar jag på ett nytt jobb.

/Maria

Återbruk · Broderi

Knapptavlan

4 januari, 2019 tidattskapa1 kommentar

Då har jag äntligen gjort det allra sista på knapptavlan. Jag har visat lite av arbetsprocessen på Instagram. (Jag är helt hopplös på att få saker helt klara, lämnar alltid det allra sista lilla momentet till en annan gång. Men jag övar på att inte göra så mer, bara att borra ner skallen och göra färdigt på en gång.)

Iallafall, det började med att jag beställde sybågar från Adlibris för att de kan vara ”bra att ha”. De var billiga men verkar tyvärr inte finnas kvar nu.

Man kan ju välja att sluta pynta i tid, innan det blir för mycket. Jag valde att passera den gränsen med råge.

Så här gjorde jag:

Jag använde:

Syring, bakgrundstyg, knappar, vit sytråd, vitt pärlgarn, spetstyg, lakansväv, limpistol.

Jag började med att sy små vita knappar från knapplådan i formen av ett hjärta. Det är klokt att göra en mall av papper att rita av på tyget först annars är det lätt att tappa orienteringen i sin knappsömnadsiver.
Sedan tänkte jag att jag var klar men att det nog skulle vara fint med ett broderat litet hjärta i knapphjärtat. Det fick bli ett litet hjärta i kedjestygn. Hur du gör dem kan du se här.
Kanske skulle det vara fint med lite spetstyg där till höger för att få lite balans i tavlan. Efter lite grävande i tyglagret hittade jag en fin bit spetsgardin som jag nästlade fast. Jag fyllde ut med lite mer blad med förstygn. Se hur du gör dem här.
Det var ju kul att brodera fritt. Kanske skulle det passa med en liten blomranka i hjärtat. Jag sydde stjälken med förstygn, blommorna och bladen med mille fleur-stygn och plupparna/knopparna/bären med franska knutar.
Nu blev det ju massor med jox till höger på tavlan, snacka om obalans och vore det inte trevligt med lite tredimensionell effekt. Efter lite googlande hittade jag ett tips på snabba blommor som bara kräver lite tyg, en limpistol och värmetåliga fingertoppar. Jag använde lite av bakgrundstyget, spetstyg och vit lakansväv.
Efter lite mer blomrankor och signatur längst ner målade jag syringen med lite vit färg. Sist av allt limmade jag fast tyget som stack ut på baksidan i syringen och klippte bort överflödigt tyg.

Klart!

Trevlig helg!

/Maria

Stickning

Lilla My i egen hög person

2 januari, 2019 tidattskapaLämna en kommentar

Lilla My-vantarna som jag började med i höstas har legat färdiga ett tag nu. Jaa, till och med färdiga på riktigt med alla trådar fästa, tvättade och blockade. De gånger tanken på att jag ska fota dem för att visa här har dykt upp har dock inte sammanfallit med att det råkar var bra fotoljus ute, inte förrän idag. (Den här årstiden är verkligen rena plågan om man vill ta bra bilder i dagsljus, är man dessutom en medioker hobbyfotograf med heltidsjobb så måste man i princip ta semester för att pricka in rätta ljuset under dagens få ljusa timmar. Vilken tur då att jag har semester idag så att det äntligen blev av.) Jag har skrivit om de här vantarna tidigare här.

Nåja, här är de iallafall, Lilla My-vantarna: