Jo tack jag vet att en inte med den godaste viljan kan säja att vi precis passerat nyår. Men det här är årets första inlägg för mig och det kan vi tacka det snille som kom på det där med nyårslöften. Jo, det är fult att skylla på andra när man själv kommer till korta men nu gör jag det iallafall. För så här är det: jag är expert på att sätta upp mål för mig själv. Inte sällan är dessa mål väldigt högt satta, för att inte säga orealistiska. Det kan vara att jag ska gå från att träna noll gånger i veckan till att träna minst 5 gånger i veckan, att jag ska förvandla vårt konstant kaosiga hem till att vara lika konstant mäklarannonsfotoredo, helst på ingen tid alls. Det kan också vara att jag ska skriva minst 3 blogginlägg i veckan med bra innehåll om pyssel (vilket innebär att jag ju måste testa ett pyssel, dokumentera det med kameran och sedan skriva om det) trots att jag är så trött när jag kommer hem från jobbet så att jag inte ens orkar kolla e-posten innan ögonen trillar igen. Ja ni hör ju, det är dömt att misslyckas. Vad jag gör när jag märker att jag inte kommer att nå mina mål är att jag struntar i hela grejen helt och hållet. Istället för att träna två gånger i veckan och vara nöjd med det så tränar jag inte alls. Istället för att få åtminstone lite ordning på torpet genom att plocka undan saker och ting efter mig så struntar jag i röran och sätter mig med stickningen istället. Och, istället för att skriva ett blogginlägg en gång i veckan så skriver jag inte alls. Det är allt eller inget, svart eller vitt. Det här är något jag kommit till insikt med alldeles nyligen och jag blev tämligen förskräckt när det plötsligt stod klart för mig, 41 år gammal och jag lär mig något så stort om mig själv.
Nu försöker jag hitta sätt att komma runt det här tänket. Jag försöker sätta upp mål för mig själv som jag har en chans att uppnå. Jag menar, visar det sig att mina mål är för plättlätta så är det ju bara att höja ribban liiite. Visar det sig att jag verkligen inte orkar med något som jag planerat en speciell dag så är det ju inte hela världen om jag bara gör lite grann eller gör det dagen efter istället. Det jag har märkt med det här tänket är att jag ofta går ett tag och förstorar upp en liten uppgift så det känns rent utsagt skittungt att ens börja med den. Ta tex att städa toaletterna, inte jättekul, känns jobbigt. Men om jag bestämmer att jag bara gör lite eller den ena toaletten så har jag plötsligt städat båda och det var inte alls jobbigt. Har man dessutom gjort en att göra-lista så får man ju känna tillfredsställelsen av att stryka en sak på den.
Så, nu får det bli så här bloggmässigt. Jag siktar på att skriva ett inlägg varje söndag. Om det råkar bli något inlägg mellan söndagarna så är ju det trevligt. Om det skulle råka gå en söndag utan inlägg så betyder det inte att jag aldrig mer ska blogga, det betyder att det kanske kommer ett inlägg nästa söndag istället.
Så får det bli!
/Maria
Tid att skapa 