Odling

Jag odlar mina egna gurkor

Någon gång i februari, vet inte exakt när för jag har slarvat bort min odlingskalender, sådde jag några gurkfrön i största hemlighet. Anledningen till att jag var så rysligt hemlig om det var för att det på 99,9% av alla odlingsbloggar och andra odlingsrelaterade sidor på nätet stod att det var alldeles för tidigt att så gurka. Att ens komma på tanken var lika tossigt som att starta vingård i Muodoslompolo (för övrigt en otroligt vacker by i Tornedalen som jag har att tacka för min existens men dess läge passar sig icket för vinodling). Det fanns dock en odlingsblogg som gick helt emot nejsägarströmmen, nämligen Farbror Grön. Farbror Grön startar nämligen sitt gurkodlande knastidigt för att kunna skörda egen gurka långt innan gurkodlarmedelsvensson kan göra det samma. Min odlingslängtan var så stor där i februari så jag bestämde mig för att testa jag också. Bära eller brista, våga och vinn, friskt vågat hälften vunnet och hela den biten.

Jag köpte en påse krukgurka Baby från Nelson garden och bestämde mig för att jag skulle ha två plantor. Fler har jag inte plats för helt enkelt och det är ju bara ett experiment. Sedan öppnade jag fröpåsen och såg att den innehöll fem frön. Det var då Marias odlings(o)logik slog till med full kraft. Så här gick mina tankar i min hjärnas trassliga ledningar: – Om jag bara sätter två från så kanske bara ett gror och då har jag bara en planta och det blir ju för lite så jag sätter tre frön. Meeen, då är det ju bara två frön kvar i påsen och det är ju inget att spara på, jag petar ner alla fem. Troligtvis kommer inte alla frön gro iallafall och skulle de göra det så kan jag ju alltid ge bort någon.

Japp, jag sådde alla fem och japp, det blev jackpot, alla fem grodde, vem kunde ha trott något annat. Och det där med att ge bort satte kung vinter minsann stopp för. Först var det för kallt för att frakta känsliga gurkplantor ens till närmsta släkting och när det sedan var möjligt rent temperaturmässigt så hade alla gurkplantor med råge passerat 1-metersstrecket och trasslat in sig i gardinstänger, gardiner och varandra. Summan av kardemumman är att jag nu härbärgerar fem praktfulla gurkplantor och nog fick de plats till slut. Det handlar ju bara om prioriteringar (hej hej monstera, hoppas du trivs i ditt något för mörka hörn).

Skördelyckan! Jag har till dags dato skördat sju ljuvligt goda små gurkor och många fler är på gång. Man måste bara vara väldigt noga med vattningen, det verkar som att inomhusodlade gurkor är betydligt mer kräsna än de växthusodlade. Man blir hårt bestraffad om man missar en vattning, en planta vek ihop sig och gick av i ren protest när vi åkte till stugan över en natt och jag inte kom med frukostvattningen kl 07.00. (Tror nog att det egentligen har att göra med att de står i lite för små krukor.)

20190427_162755-1.jpg

I fönstret i mitt syrum har jag tre plantor. Där ligger solen på precis hela dagen och rummet brukar bli allt för varmt under vår, sommar och höst men bladen täcker bort mycket av det vassa solljuset. När jag senast satt där inne och sydde kom jag på mig själv flera gånger med att bara sitta och titta på bladverket och drömma mig framåt i tiden när växthuset prunkar av tomat- och gurkplantor.

Det känns som en enorm lyx att vara självförsörjande på gurka redan i början på maj.

/Maria

Livet · Odling

När odlingslust blir odlingsstress

DSC_0027
Medan snöhögen bakom vardagsrumsfönstret fortfarande mäter gott och väl 1,5 meter börjar paprikaplantan bilda små knoppar. Det som händer när man sått ett frö är ren och skär magi.

Som jag säkert skrivit många gånger tidigare här i bloggen så händer det något någonstans i min lekamen så fort de sista fyrverkerierna brunnit ut på nyårsnatten (okej, det var väl kanske lite tillspetsat, så exakt funkar inte min inre klocka). Lusten att slänga ut julen fort som attan, fylla hemmet med tulpaner, ta fram utemöblerna för att sitta vrida näsan mot vårsolen med en kaffekopp i handen (gärna i stugan) och pilla med frön och jord slår till med full kraft. Man blir lika besviken varje år, en mörk  och evighetslång januari med massor med minusgrader och snöstormar som avlöser varandra ska först passera, sedan kommer en något kortare februari men inte fullt lika många minusgrader och snöstormar och kanske kanske börjar man märka av att dagarna blir något ljusare men det är fortfarande bister vinter. Därefter kommer mars, och man kan någon gång under denna månad känna av att det nog kan tänkas bli vår i år också, tecken i naturen tyder på det iallafall. Jag har försökt tygla min alltmer eskalerande odlingslust med att peta ner lite fröer av paprika och chili i januari och kanske något för tidigt sått  lite olika tomatsorter i februari. Dessutom gjorde jag ju en vintersådd enligt konstens alla regler efter att ha lyssnat på Sara Bäckmo . (Kan från mitt växthus i stugan rapportera att det i helgen inte syntes minsta lilla livstecken i dessa odlingar men jag misströstar inte jag ska nog lyckas dra upp mer spenat än vad min familj tycker är nödvändigt.) Så kommer mars och jissses! Det något slöa och lustfyllda pillande med fröer förvandlas till ett hysteriskt odlande. Vad ska jag så? Hur ska jag hinna få ner allt i jorden innan det är för sent? Sommaren är ju så kort här i norr! Räcker det med en halv miljard purjolökar eller ska jag så en miljon till? Kommer familjen att tycka lika illa om mangold i år som förra året eller ska jag chansa och så det i år igen? Och svartrot, hur har jag klarat mig utan svartrot hela livet? Och vem sjutton har sått så förbenat mycket tomat? Tomaterna måste få större krukor men var ska jag ställa alla tomatkrukor? Fönsterbrädan i vardagsrummet fylls på med allehanda grödor medan jag fortsätter odla, vattna och kruka om som en tok. Odlingslusten har förvandlats till odlingsstress. Emellanåt måste jag hejda mig, titta på mitt beteende med nyktra ögon och intala mig att allt inte måste förodlas, det kommer att bli en bra odlingssommar ändå. Det går att köpa färdiga plantor om man skulle missa att förså något. Ta det lugnt, det kommer att bli bra. Det blir det alltid…

Men vore det inte trevligt med egen färskpotatis till midsommar? Var har jag mörka hinkar? Om jag ställer dem bakom fåtöljen så kanske man inte snubblar över dem, det handlar ju bara om ett par månader innan de kan flytta ut, det är väl inte så farligt…

/Maria

Broderi · Livet · Virkning

Hej igen! …Igen.

Ja, det är ju inte första gången det blir ett sådant där oförhappandes uppehåll med inlägg här i bloggen. Och joo, jag får lika dåligt samvete varje gång det händer av någon anledning. Jag önskar att jag kunde berätta att jag gick och vann på Eurojackpot och har legat på en strand på Bali med sand mellan tårna den senaste månaden men det vore ju såklart ett jätteljug. Jag har istället jobbat och sovit, jobbat och sovit (och i ärlighetens namn kan det ha blivit någon liten tupplur på jobbet också, mitt nya arbetsplats har ju den goda smaken att praktisera lunchvila för samtliga, en av många fördelar med att jobba med människor av minsta sort). Men jag blir så lätt så övermäktigt trött nu för tiden. Surt, tråkigt och onödigt.

Iallafall, jag har pysslat och handarbetet en del trots allt, man får passa på när ork och inspiration finns och prioritera bort världsliga saker som dammsugning och vika tvätt mm. Det är främst två lite större pyssel som jag joxat med:

broderi

Ett klassiskt korsstygnsbroderi. Det var längesedan jag broderade något större och jisses, en korsstygnsbonad slänger man inte ihop i brådrasket, här är det verkligen långsamhetens lov, man hinner tänka många tankar och dricka många koppar kaffe medan man kryssar sig fram över väven. Fick ett infall för några veckor sedan och snickrade ihop ett mönster till en bonad i The folklore companys designverktyg genom att välja en egen text och en av alla de dekorativa ramar som designverktyget erbjuder. Texten jag valde var från Ronja Rövardotter: -Hit med lite farligheter! Ska berätta varför jag valde just det citatet men det känns som att det får bli ett helt annat blogginlägg. 

sensum1

När det är någon intressant sport på TV går det däremot inte att sitta hukad över ett broderi, då kan det bli väldigt fel (tro mig). För sådana tillfällen har jag ett annat handarbete på lut, nämligen en Sensum sweater som jag virkar i bomullsgarn.

sensum2

Måste erkänna att jag gör en ganska fri tolkning av beskrivningen, saker och ting blir på ett ungefär men mönstret är väldigt förlåtande, den virkas kors och tvärs på diagonalen med förkortade varv och det är andra ord helt omöjligt att se om man gjort ”fel”. När jag virkat klart den solgula tröjan förra sommaren bestämde jag att det nog fick gå lite tid innan jag börjar virka något så stort som en tröja igen, virkning är ju inte heller någon jättesnabb hantverksteknik och jag var spyless på både virkning och bomullsgarn när den var klar. Ack och ve så lätt man glömmer när något otroligt snyggt och ha-begärligt svischar förbi i instagramflödet. Bara att kroka vidare då.

Vi ses snart igen!

/Maria

Odling · Okategoriserade · Stugan

Om att odla med skeptisk publik

I torsdags var jag och lyssnade på husbehovsodlaren/odlingsinspiratören/bloggaren/författaren Sara Bäckmo som föreläste för närmare 200 odlingslängtande personer här i Luleå. Kan väl erkänna att jag hade mina tvivel inför kvällen, ämnet var nämligen vinterodling. Hur kan man ens tänka tanken att det kan vara möjligt att odla här i vårt snötäckta landsände på vintern? Det låter ju rubbat. Självklart kan man inte odla någonting när marken täcks av en meter vitt kallt fluff, dagarna är så korta så att man missar dagsljuset om man råkar nysa vid fel tillfälle och termometern tycks ha fastnat under -20-strecket. Det är inte heller vad vinterodling handlar om, det handlar istället om att förbereda sina sådder så att de kommer igång så fort förutsättningarna blir de rätta för dem att gro. Eftersom jag är en ständig sommarlängtande och odlingstörstande människa sög jag åt mig av Bäckmos visdom och började planera allt som ska sås fort som attan. Jag köpte några fröpåsar av Sara från hennes eget utvalda sortiment av lämpliga vinterodlingskandidater (vi hann även prata lite islandströjor medan jag fipplade med swish-appen).

På lördagen var det tidig revelj för samtliga i familjen för avfärd mot stugan och mitt lilla växthus. Det officiella skälet till stugutflykten var att taket måste skottas men jag hade en dold agenda, fröerna måste i jorden, FORT.

Det var ett skeptiskt gäng bestående av sonen, sambon, svärmor och svärmorfar som satt runt korvgrillningselden och väntade på att jag skulle påta klart. Måtte odlingsgudarna vara med mig och ge mig en tidig och rik skörd på gröna blad så att jag inte för evigt blir stämplad som knäppskallen som trodde att det gick att odla i odlingszon 6 i februari.

Hon ser allt lite pillemarisk ut på bilden, Sara Bäckmo. Anledningen är att föreläsningen föregicks av lite trubbel med belysningen. Eftersom jag är en väldigt blygsam person är det här den enda bilden som blev tagen med min mobil under kvällen.
Medan familjen skottade tak och fräste runt snön på stugtomten gick jag in i växthuset och kickade igång växthussäsongen 2019. Nu fick jag lida för att jag lämnat växthuset i ett enda kaos i höstas, det var ingen ordning på allting där inne. Två pallkragar var dock i så hyfsad ordning så det gick att strö ut lite frön. I den ena blev det blandade bladgrönsaker, som grönkål, rucola, dill, persilja mm. I den andra blev det uteslutande spenat. Sedan på med ett lager snö.
Nu är det bara att vänta och hoppas på ett lyckat resultat. Undrar när det börjar gro. April? Maj? Den som väntar på egenodlad grönkål väntar aldrig för länge.

De senaste dagarnas blida har gett mig lite att oroa mig för. Tänk om mina frön tror att det redan är dags att gro och så fryser allt ihjäl när dagarna med minusgrader radar upp sig igen. Alltid finns det något väderrelaterat att vira sina tankar runt som odlare.

Här finns det massor att läsa om vinterodling.

Ha det gott!

/Maria

Stickning · Virkning

Sticka strumpor

-Åååh, du stickar! Jag skulle så gärna vilja kunna sticka. Jag vill kunna sticka strumpor men det verkar så svårt med hälen och att hålla reda på så många stickor.

Det är faktiskt en kommentar jag hört mer än en gång i olika varianter när jag halat fram stickningen bland folk. Efter senaste gången, förra veckan på nya jobbet, började jag fundera på det där. Vad är det som gör att folk tycker att strumpstickning är som att bestiga Mount Everest eller skriva limmericks på grekiska? Ja, det var ju det där med att sticka hälar och hålla reda på en massa pinnar och maskor. Jag kan inte påstå att mitt sockstickande alltid varit helt problemfritt. Till exempel stickar jag så löst så att jag alltid måste sticka minst en storlek mindre för att de ska passa mig. Och så det där med hälarna, de 15 första strumpparen krävde en del planering eftersom jag var tvungen att se till att jag alltid hade tillräckligt med tid för att hinna sticka HELA hälen i ett svep för att inte tappa bort mig alldeles.

Det finns dock lösningar på både hälproblemet och plockepinnproblemet. För att komma runt hälproblemet kan man helt enkelt sticka strumpor utan häl, typ tubsockor men tjockare. Du hittar en bra beskrivning här. För att undvika ett ofrivilligt parti plockepinn kan man sticka strumpor på rundsticka, sk magic loop. Många stickare föredrar den metoden framför strumpstickor men jag har aldrig riktigt fallit för den, jag fortsätter köra old school med strumpstickor.

Man kan också välja om man vill sticka strumporna från tån och uppåt och avsluta med skaftet eller det mer traditionella sättet att börja högst upp på skaftet och sticka neråt mot tån. Jag tycker att båda metoderna har både för- och nackdelar. Med tå-upp är fördelen att man kan nyttja sina ”garnresurser” helt och hållet. Om man stickar båda strumporna samtidigt (man behöver då dubbla uppsättningar stickor) är det bara att sticka vidare på skaftet tills garnet är slut utan risk för att det är för mycket fot kvar när garnet är slut. Jag tycker dock att det är lite svårare att få till rätt storlek på strumporna med denna metod. Om man stickar strumporna åt andra hållet blir den nämna fördelen en nackdel och nackdelen en fördel. Hmm, gick det där att förstå.

Här kommer ett urval av mina fotvärmande verk:

Tjocksockor stickade i garn som jag färgat själv. Jag ville verkligen utnyttja hela garnnystanen vilket resulterade i riktigt höga skaft och bästa sockorna någonsin. De är perfekta när det är golvdrag som det ju är tex nu när termometern inte orkar kämpa sig högre upp än till -24. grader. Beskrivning på dessa finns här.
Meloninspirerade strumpor stickade från tån och upp. Mönster finns här. Garnet finns här.
Footiesar stickade i lyxigt handfärgat garn. Du kan läsa mer om dessa i ett tidigare inlägg här.
Strumppar stickade av ett nystan färgat med imponerande precision. De blev ju exakt likadana. Garnet hittar du här. De här paret stickades innan jag insåg att jag är en slappstickare. De blev för stora för mig och används nu av den mer storfotade delen av familjen.
Dessa är stickade uppifrån och ner. Även dessa blev för stora för mig men perfekta för Fredriks fötter. Stickade i Järbos garns Mellanraggi.
För ett par somrar sedan hade Järbo garn en knit-a-long under fruntimmersveckan. En mönsterdel per dag och fruntimmer. Dessa är de första och enda strumpor jag stickat med magic loop.
Om det ändå känns helt hopplöst att knäcka sockstickkoden så kan man faktiskt virka sockor. Det var roligt att testa den här beskrivningen och sockorna satt perfekt på mina fötter tills någon råkade köra den ena i tvättmaskinen på 60 grader.

Jag kan också tipsa om Järbo garns sockstickskola som du hittar här.

Sådärja, det var mitt bidrag till att försöka inspirera till mer strump- och sockstickande i världen hoppas du blev sugen på att ge det ett försök.

/Maria

Återbruk · Hemmafix · Odling

Odla basilika

Som jag skrivit mer än en gång tidigare så är jag ingen stjärna i köket snarare tvärtom. Jag odlar dock gärna kryddor och basilika är jag så bra på. Förra helgen köpte vi en kruka färsk basilika från grönsaksdisken till lördagmiddagen. Jag har i flera ÅR försökt lära Fredrik hur han ska skörda färsk basilika så att han inte förstör hela plantan. Han vill gärna plocka av bladen och lämna små kala stammar i krukan utan några goda framtidsutsikter. Mitt basilikaskördningstekniktjat har resulterat i Fredrik inte längre plockar basilika överhuvudtaget utan ropar på mig när det ska kryddas mat. Men det finns en anledning till mitt överdrivna vaktande av våra basilikaplantor. Man kan nämligen få mycket mer basilika av en liten planta än de blad som sitter på när man köper den. Med rätt omsorg kan man få det lilla livet att leva läääänge.

Jag har en sådan här liten goding med tillhörande växtlampa från IKEA på bänken i köket. Där bor våra kryddor, en del plantor närmare evigheten än andra.

Så här gör jag med basilikan:

Nyp av stammarna på plantan just ovanför ett bladpar. Jag har valt att nypa av stjälkarna både ovanför hjärtbladen (de små bladen som sitter längst ner på stammen) och ovanför de första karaktärsbladen för att kunna jämföra vilket som är bäst. I bladvecken precis under det kapade stället växer det då ut två nya grenar. Som synes på bilden funkar det att nypa av på båda ställena men bladen ovanför karaktärsbladen växer snabbare och blir kraftigare. När de nya grenarna vuxit till sig nyper man av dem ovanför ett bladpar och två nya grenar bildas osv. Plantan blir allt större och tätare. Rätt häftigt! Om det blir för trångt i krukan kan man dela upp innehållet i flera krukor. Glöm inte bort att vattna, basilika vill inte torka och ge dem en slurk näring då och då.
Om man inte behöver all basilika man nyper av i maten kan man sätta grenen i ett glas vatten så bildas snabbt nya rötter.
Det bildas snabbt fina rötter. Bara att peta ner den nya lilla plantan i en kruka.
Min lilla basilikaodling. Även om jag inte kan skörda just nu så kan jag alltid gnugga fingrarna på bladen och njuta av doften.

Ha det gott!

/Maria

Återbruk · Sömnad

Hej från väskfabriken

Jag har definitivt hamnat i ett väsksömnadsstim. De senaste väskorna är sydda av en superfin loppisgardin från 70-talet och mina gamla sällan eller aldrig använda mockabyxor från 90-talet.

Det bästa av två årtionden. En härligt stormönstrad gardinkappa med fransar och ett par (endast på 90-talet) tokfräsiga mockabrallor med snörning.

Gardinen räckte precis till två väskor så då fick det bli två väskor helt enkelt. Av mockabrallorna gjorde jag botten, axelremmar och det obligatoriska A:et på baksidan.

Väskorna har ett mörkgrått foder med en dragkedjeförsedd ficka.

De här väskorna fick namnet Brunhildes trädgård. Jag tycker så mycket om tyget så jag tog den ena till min. Den andra kommer ut i webbutiken snart.

Det är så roligt att sy dessa väskor. Medan jag syr en kommer jag på materialkombos till minst fyra till så väsksömnaden lär inte avta på ett tag ännu.

Ha det gott!

/Maria