Någon gång i februari, vet inte exakt när för jag har slarvat bort min odlingskalender, sådde jag några gurkfrön i största hemlighet. Anledningen till att jag var så rysligt hemlig om det var för att det på 99,9% av alla odlingsbloggar och andra odlingsrelaterade sidor på nätet stod att det var alldeles för tidigt att så gurka. Att ens komma på tanken var lika tossigt som att starta vingård i Muodoslompolo (för övrigt en otroligt vacker by i Tornedalen som jag har att tacka för min existens men dess läge passar sig icket för vinodling). Det fanns dock en odlingsblogg som gick helt emot nejsägarströmmen, nämligen Farbror Grön. Farbror Grön startar nämligen sitt gurkodlande knastidigt för att kunna skörda egen gurka långt innan gurkodlarmedelsvensson kan göra det samma. Min odlingslängtan var så stor där i februari så jag bestämde mig för att testa jag också. Bära eller brista, våga och vinn, friskt vågat hälften vunnet och hela den biten.

Jag köpte en påse krukgurka Baby från Nelson garden och bestämde mig för att jag skulle ha två plantor. Fler har jag inte plats för helt enkelt och det är ju bara ett experiment. Sedan öppnade jag fröpåsen och såg att den innehöll fem frön. Det var då Marias odlings(o)logik slog till med full kraft. Så här gick mina tankar i min hjärnas trassliga ledningar: – Om jag bara sätter två från så kanske bara ett gror och då har jag bara en planta och det blir ju för lite så jag sätter tre frön. Meeen, då är det ju bara två frön kvar i påsen och det är ju inget att spara på, jag petar ner alla fem. Troligtvis kommer inte alla frön gro iallafall och skulle de göra det så kan jag ju alltid ge bort någon.

Japp, jag sådde alla fem och japp, det blev jackpot, alla fem grodde, vem kunde ha trott något annat. Och det där med att ge bort satte kung vinter minsann stopp för. Först var det för kallt för att frakta känsliga gurkplantor ens till närmsta släkting och när det sedan var möjligt rent temperaturmässigt så hade alla gurkplantor med råge passerat 1-metersstrecket och trasslat in sig i gardinstänger, gardiner och varandra. Summan av kardemumman är att jag nu härbärgerar fem praktfulla gurkplantor och nog fick de plats till slut. Det handlar ju bara om prioriteringar (hej hej monstera, hoppas du trivs i ditt något för mörka hörn).

Skördelyckan! Jag har till dags dato skördat sju ljuvligt goda små gurkor och många fler är på gång. Man måste bara vara väldigt noga med vattningen, det verkar som att inomhusodlade gurkor är betydligt mer kräsna än de växthusodlade. Man blir hårt bestraffad om man missar en vattning, en planta vek ihop sig och gick av i ren protest när vi åkte till stugan över en natt och jag inte kom med frukostvattningen kl 07.00. (Tror nog att det egentligen har att göra med att de står i lite för små krukor.)

I fönstret i mitt syrum har jag tre plantor. Där ligger solen på precis hela dagen och rummet brukar bli allt för varmt under vår, sommar och höst men bladen täcker bort mycket av det vassa solljuset. När jag senast satt där inne och sydde kom jag på mig själv flera gånger med att bara sitta och titta på bladverket och drömma mig framåt i tiden när växthuset prunkar av tomat- och gurkplantor.

Det känns som en enorm lyx att vara självförsörjande på gurka redan i början på maj.

/Maria