Förra helgen tog vi mod till oss och tapetserade ny fondvägg i vardagsrummet. Den gamla tapeten blev nedriven långt före jul och den nya tapeten och allt annat som man behöver för att tapetsera har varit inköpt sedan dess. Vi har bara inte kommit till skott. Så är det ofta när det kommer till renovering här i hushållet, intentionerna är goda men att verkligen få saker gjorda är en helt annan sak. Jag tror, eller jag vet att det har med osäkerhet att göra. Vi är inte helt säkra på hur vi ska bära oss åt så vi går och laddar in i det oändliga innan vi tar tag i det som ska göras. Vi har tapetserat förut med hyfsat tillfredsställande resultat och man lär sig något nytt varje gång, ingen är ju född hemmafixare, man måste öva på det också som med allt annat. Problemet och det som gjorde att vi inte kom till skott den här gången var att den valda tapeten skulle sitta på tvären.
Vi valde den här tapeten med flagnade plank från Rusta. Vi köper ofta tapeter från Rusta, alla tapeter i stugan är därifrån. De har fina tapeter till bra priser. När det kommer till tapetsering och tapetval är jag nog väldigt styrd av lust och impuls. Till Rusta är man ju titt som tätt i andra ärenden (bland annat är de vår exklusiva leverantör av hundlortpåsar) och när man passerar tapetavdelningen så måste man ju bara stanna och titta lite, bara lite, även om vi inte behöver några tapeter eller har några planer på att tapetsera om någonstans för tillfället. Men så hittar jag någon fin tapet och ett stort och akut renoveringsbehov infinner sig. Om Fredrik i det här läget visar minsta tecken på tveksamhet istället för ett rakt nej till hela idén så kan det mycket väl hamna några rullar tapet i kundkorgen. Tapetrullar som sedan får ligga och mogna på en hylla i vår tvättstuga tills vi känner oss mentalt mogna att få upp dem. Förstå vad förödande det skulle vara om jag var tvungen att gå in i en färgaffär med mycket större tapetsortiment för att köpa hundpåsarna. Följderna av det vill jag inte ens tänka på.
Iallafall, förra lördagen vid frukost bestämde vi att idag ska vi tapetsera. Vi behöver bara få upp en eller max två våder men vi skulle iallafall börja. Detta tänk visade sig vara en bra strategi för oss för när vi väl kom igång såg vi ingen anledning att sluta halvvägs. Det skulle ju innebära att vi måste dra fram allt tapetseringsjox en annan dag igen och det kändes onödigt jobbigt så vi gjorde givetvis klart allt på en gång.
När vi var klara var vi toknöjda, det blev ju precis så bra som vi tänkt oss och rakt blev det också. Allt var frid och fröjd tills… Suck.
Tills jag tittade på vårt arbete lite närmare, det här är förmodligen anledningen till att jag inte bloggat om det tidigare, jag blev så besviken. I vår iver att äntligen få upp tapeterna så hade vi kanske slirat lite på det där med underarbete och nu syntes varenda lite skavank för att inte tala om alla bubblor som vägrade släta till sig. Jag blev skitsur och hade kunnat riva ner allt på en enda gång men Fredrik stod tålmodigt bredvid och sa att det går till sig och att jag skulle vara nöjd nu, vi hade ju fixat tapetseringen så bra, till och med utan att bli osams en enda gång.
I en vecka har jag gått och surat åt den där väggen och inte velat inspektera den på närmare håll igen för att få mina farhågor bekräftade, inte förrän igår och givetvis hade Fredrik rätt. Bubblorna är borta och det ser bra ut, någon liten skavank syns igenom från vårt något liberala underarbete men det är ingen fara, jag är nöjd nu.
Nu kan man ju tänka att allt är frid och fröjd men säg den glädje som varar. Så fort tapetseringen var klar så börjar man ju titta på resten av rummet, på allt annat som måste göras, tex så måste nu alla övriga väggar målas om i vitt. Även tv-bänken behöver bytas ut, den är liten, ful och opraktisk. Den högra lådan är ett av mina många förvaringsställen för garn och tittar man riktigt noga på bilden så kan man se att den havererat. Vi tänkte bygga ihop något mer praktiskt av köksskåp så nu blir det en tur till Haparanda eller åtminstone en beställning till IKEA.
Ha en trevlig måndag!
/Maria
En kommentar på “Hemmafixandets våndor”