Äntligen!

Ovanligt sent blev det i år men nu har vi äntligen fått avnjuta årets första riktiga stughelg! Dvs vi har varit från fredag till söndag i vårt lilla paradis på jorden. Det är mycket som ska göras den här tiden på året, pumpen ska i älven (i år utan något som helst problem för första gången sedan vi köpte stugan, hurra och peppar peppar ta i trä) det ska krattas löv, sås i växthuset och det ska kommas ihåg var sjutton man lagt alla grejer. Mycket att stå i och man blir aldrig riktigt färdig. Vi har gjort annat än jobbat och slitit också. Vi har druckit massor med kaffe i paviljongen, ätit middag med svärmorfar och så har jag (ensam som vanligt, mina herrar är inga frivilliga fiskare tyvärr) varit och testat fiskelyckan med metspöt i älven. Även denna gång med samma resultat som alltid, noll napp.

Kärlek under tomatplantans blad växthuset. Vi har jättemycket daggmask i våra odlingar. Detta kan sättas i direkt samband med min oförmåga att få napp när jag fiskar. Flera gånger varje sommar åker jag in till OK och köper en burk med 50 maskar. En av maskarna drar nitlotten och får bada på min metkrok medan de 49 övriga så småningom får leva livets glada dagar som trädgårdsarbetare i någon av våra pallkragar. Maskbajs är ju så bra gödsel.

Idag fixade vi en birestaurang, Oskar spikade snabbt ihop en ram där vi sådde blommor som är smaskens för våra flygande trädgårdsarbetare, pollinerarna. Så fort det hinns med ska jag även bygga ett bihotell att sätta upp på bodaväggen ovanför.

En färgglad blandning av blommor som toppas med höga solrosor och tistlar vars frön jag köpt i Skottland. Nu är det bara att vattna och vänta på färgprakten.

Att stå vid älven är ett skådespel varje gång. Det är samma himmel och samma vatten som alltid men de ändra karaktär minst en gång i minuten. Jag blir aldrig less på att stå där och bara titta.